17 januari 2009

Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så opegripligt svårt.

Alltid. Varje gång.
Det blir såhär hela tiden.
Det är ett helvete.
Men det löser sig alltid,
eller hur? För man tar sig igenom det.
Det är som att det ska vara så.
Onödigt? Jo, kanske.
Men det löser sig alltid,
eller hur? För det är någonting som ska finnas där.
Som att det blir på ett sätt
för att man ska förstå
hur mycket en människa egentligen betyder.

Dem kan skratta om dem vill,
håna oss. Vi rör oss.
Dem står still.

Det har alltid varit så
och kommer alltid att vara.
Om man inte fungerar utan en människa,
så behöver man den.
Jag fungerar inte utan dig.

Du är min bästa vän.

1 kommentar: