Jag älskar dig. Jag älskar dig jättemycket. Så mycket att det gör ont.

Jag vill hålla dig hårt,
men jag är rädd att jag håller dig så hårt
att du inte får luft.

När jag tröttnar på "jag" "min" och "mig", blir jag svag, blir jag rädd. Att någonsin förlora dig.
Det finns nu. Det finns då. Det finns sen om du vill. Men det finns ingenting annat att hålla sig till.
Ingenting någonsin.

Grått och trisst. Som det mesta känns just nu. Men det finns färger. Ljus och värme.
Små färgklickar här och där. Färger du får mig att se.
Färger och ljus som dem flesta skulle döda för att få en glimt av.
Värme dem flesta skulle döda för att få känna.
Precis som jag skulle döda för ditt värmande leénde. Ett leénde som gör allting lite finare.
Sättet du tar min hand i din och sättet du säger att du älskar mig.
Jag blir fortfarande upptagen av att försöka andas när du ser på mig.
När du ser på mig med dem där ögonen som gör att jag inte känner mig vilsen längre.
Jag är inte vilsen. Inte så länge du är med mig.
Du får mig att vilja fortsätta. Även när allting är som mest grått. När kylan försöker ta sig in.
När allting är som jobbigast. När jag egentligen inte orkar.
När det känns som allting jag längtar till är oändligt långt borta.
När tiden går så fort. Men samtidigt så långsamt.
När jag tror att det vore lättare att bara falla och vänta med att resa mig tills jag orkar igen.
När jag är sådär löjligt svag och egentligen inte värd dig.
Du får mig att inse att allting bara kan bli bättre.
Genom att du bara finns. Att du är med mig. Att du är du. Att du är min.

Orden räcker egentligen inte till för att beskriva vad du får mig att känna.
Och inga ord kan någonsin beskriva hur jag ser dig. Hur du är i mina ögon. Vad du är för mig.
Jag har aldrig känt såhär för någon. Någonsin.
Det behövs inga ord när vi är tillsammans.
Jag kan vara med dig i total tystnad. Bäcksvart mörker. Isande kyla. Ingenting spelar någon roll.
Inte så länge du är med mig.

Tillsammans är man mindre ensam.
Med dig är jag lycklig.