03 februari 2009

Det är så enkelt.

Jag fick lite lust att bara
skriva av mig såhär på kvällskvisten.
Jag har läst, hört och funderat på
hur enkelt det är att säga saker
man egentligen inte menar.
Som att det är ett "måste" att
säga det. Utan att tänka på vad
man egentligen säger. (Det kan vara till
vem som helst. Men framför allt
fokuserar jag på kärlek just nu.)
Det är så enkelt att slänga ur sig
"jag kan inte leva utan dig" eller
"jag älskar dig mest av allt i hela världen"
eller "jag kan inte andas utan dig" o.s.v.
Sen ska vi inte tala om "jag älskar dig".

Jag frågar mig själv HUR kan
människan inte leva utan någon
den varit tillsammans med i
mindre än en månad,
älska någon man inte känt
mer än ett halvår mest av allt i hela världen
och hur i hela världens namn kan den inte andas
utan personen när det har gått helt utmärk att andas
utan honom/henne i, låt oss säga, sexton år?

Nu kanske jag låter som bitter och förstör
det gulliga med att säga liknande saker,
men egentligen - när man säger
"jag kan inte leva utan dig" menar man då det
eller menar man egentligen
"du betyder jättemycket (kan vara
otroligt-galet-tokmycket) för mig och det skulle bli
jobbigt att leva utan dig"?
Det andra är mer rimligt och sannolikt för mig.
Och tänk efter, är det inte finare att höra någonting
som man vet att personen verkligen menar?

Det finns självklart människor som
säger "jag älskar dig" och andra
fina saker, och menar det. For sure!
Men i och med att vi människor
hela tiden, mer och mer, missbrukar
meningar och ord som verkligen betyder
någonting, gör det det hela svårare
att tro på när man får höra det själv.
I vissa fall. För vissa. Kanske.

Jag tror ni fattar vinken. Det jag vill
komma fram till är i alla fall att man
borde tänka efter lite innan man
säger någonting som har stor
betydelse. Det tycker jag.
Jag blir ganska irriterad på andra
som inte följer det, kan jag medge.
Men jag menar, hur ska man kunna
ta åt sig av någonting om alla ord
som faktiskt betyder någonting
missbrukas som ett jävla helvete!?

Jag älskar dig är nog dem mest missbrukade
orden i hela världen. Eller, mest missbrukade
meningen, kanske jag borde säga.
Dessutom är det den meningen som
är menad att vara finast i hela världen.
Jag tror att älska någon är olika från person
till person. Men jag tror även man vet
när man faktiskt älskar någon.
Det finns heller ingen som bestämmer vem
som får säga "jag älskar dig" till vem.
Men jag tycker att om man säger det,
ska man verkligen mena det. Det ska komma från hjärtat.
Och inte från huvudet. Inte bara för att man
"ska" säga så till den man är tillsammans med.
Inte bara för att det "låter bra" att säga så,
eller för att "hålla kvar någon". Hur löjligt och töntigt det än låter,
låt det komma från hjärtat, gott folk!
För jag tycker man ska mena det man säger.
Och "jag älskar dig" om något är någonting
som faktiskt ska ha betydelse. En stor
sådan dessutom.

Jag tror att kärlek hela tiden utvecklas.
Precis som relationen.
Det tar kanske längre tid för vissa
att inse att dem verkligen älskar varandra,
och för andra kanske det går jättefort.
Vad vet jag. Vissa kanske aldrig ens inser det?
Huvudsaken är bara att man hela tiden är ärlig,
dels mot sig själv, vilket alltid är otroligt viktigt,
men viktigast i ett förhållande (när det gäller
just missbrukning av ord, hehe) är att man
är ärlig mot personen man säger allting till.

Jag vet att folk kanske kommer reagera
hysteriskt på det här inlägget och blablabla,
men jag har bara sagt vad jag tycker är rätt,
och inte vad som är rätt för er kanske.

Säg bara saker du menar,
var rädd om personen som betyder någonting,
och var lycklig.

"Love is friendship set on fire".
Take care!

PS. Jag älskar Anton.

Edit: Det är lätt att säga
att man hatar någon också.
Gör inte det, snälla.

Inga kommentarer: