Det här hjärtat bankar skiten ur mig.

Ikväll är jag ensam. Ingen Anton här.
Tror dessutom jag har förlorat min bästa vän.
Håller på i alla fall. Det känns jävligt bra.
Nej. Det känns förjävligt.

Jag har kommit på att det kanske är dags att sluta
lita på folk också? Jag vet inte.
Trots att det är en av dina närmaste vänner.
För jag orkar inte det här igen. Inte hur många
gånger som helst. Igen, igen och igen.
Det är som att du verkligen vill att det ska bli såhär,
som att du strävar efter det.
Och det gör mig så in i helvete frustrerad.
Säg hur du vill ha det istället. Jag förstår
inte vad du håller på med. Jag förstår
ingenting.

"I'm holding on for dear life...
But I need you to need me back."
Just nu är det (så jävla) sant.

Nu ska jag fortsätta lyssna på mina egna
hjärtslag som bryter tystnaden. Eller så
lyssnar jag på lite mer musik. Det bryter tystnaden
på ett lite mindre ensamt sätt. Det är
tur att någonting gör det.