Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

Extremt seg måndag med huvudvärk,
som egentligen inte känns som huvudvärk
och en känsla av att inte orka eller kunna
någonting är ingenting jag tycker om.
Någonting som gör det hela mer underbart
är mitt öra som tydligen har bestämt sig
för att bli inflammerat. Igen. Precis vad
jag behöver just nu. Inte alls.

En annan sak jag absolut inte behöver
är skola, ytligheter och arbeten som
hör den till. Ibland känns det så otroligt
lockande att bara skita i allting och åka bort.
Långt, långt bort. Men samtidigt känns
det så fegt. Och jag är inte sån.
Inte egentligen. Så jag skulle aldrig
göra det. Kanske för att jag är för feg,
eller för att det är fegt. Jag vet inte
riktigt vilket.

Spanien i sommar har blivit inställt,
jag känner mig äckligare än någonsin,
har tusen saker att göra och tror inte
på mig själv. Inte någonstans.

Ändå så ska jag tro att det snart blir
ljusare, för det har varit grått länge
nu och det kan inte vara grått för
alltid, eller hur? Snart är det vår,
och saker och ting måste vända
till slut, (det vet jag till och med,
så att jag sitter och drar ner
mig till botten är patetiskt
om något).

det måste bli det,
och ni
som får mig att orka.
Ungefär som en livboj att sträcka
sig efter.