BYGGD AV BOMULL.

Imorgon är det fredag och jag trodde jag skulle kunna börja slappna av
och leva lite igen. Men oj, vad fel man kan ha. När ett helvete tar slut
börjar nästa. Just perfect. Det här är inte vad jag behöver för tillfället.
Just nu jag är gjord av glas och ligger farligt nära kanten. Så sluta.

Dagen började inte bra någonstans, men när jag kom till skolan kändes det
bättre. Man har lärt sig att stänga av, och tur är väl det. Dagen rullade på
och var faktiskt den roligaste på länge, skrattade så jag trodde jag skulle
kvävas.Tårarna rann och magen gjorde ont. Åh, vad jag älskar det!
Vi är bäst, tjejer. På idrotten blev det inte mindre roligt heller - trots att
vi hade orientering. Orientering är bland det värsta jag vet, jag går varken
ihop med kartor, kompasser eller skogen. Men jävlar vad roligt vi hade det.
Irrade runt som förvirrade idioter (jag med för stora skor), lekte cp, tjöt av
glädje när vi hittade sista kontrollen och ramlade ner för en brant backe.
Som sagt, jag har inte haft så roligt på länge.

Humöret höll i sig tills jag kom hem, då E ringer och berättar om en sak. Det
kändes verkligen som ett slag i magen, jag hatar när mina bästa är ledsna.
Det finns ingenting som är värre. Jag hatar känslan, jag hatar att känna
mig så hjälplös. Varför ska alla fina människor drabbas av all skit? Det är fel.
Det gör mig så ledsen och arg. Varför kan inte människorna som förtjänar skiten
få ta den istället?

"Det är så orättvist."
Ja, älskling. Världen är förjävla orättvis. Och grym. Och äcklig.
Det viktigaste av allt när det slår en, är att komma ihåg allt som
är bra också, allt som är fint och betyder någonting. Allt som är
värt att andas för.

För det är det enda som egentligen spelar någon roll i slutändan.