Idag var en såndär dag då jag vid vissa tillfällen
kände att jag hade kunnat legat kvar i sängen
och tittat ut på det döda vädret utanför fönstret
istället för att gå runt i regnet och känna hur bara
mer och mer saker blir fel, fel och fel. Ibland blir
det bara för mycket och jag blir så jävla rädd för
mig själv. Kanske är problemet att jag håller tyst,
kanske är det bäst att jag gör det. Jag vet faktiskt
inte. Kanske ska jag bara sluta tänka. Eller börja
tänka lite mer. Jag vet inte. Som sagt, det blir för
mycket. Jag tror jag är överbelastad, om man över-
huvudtaget kan uttrycka sig på det viset.
Du och jag hör hemma
i ett rum med inga andra.
Imorgon vill jag att solen ska visa sig igen. Jag hatar
det här gråa, äckliga och deppiga vädret. Det finns
absolut ingenting som är positivt med det. Det känns
bara som att det är här för att jävlas med mig och alla
andra som älskar solen.
(Förövrigt har jag fastnad i en Lasse Lindh period igen,
och jag gillar det.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
lasse är fin.
sv:jag vet. älskar den låten, så många minnen!
fin blogg!:)
När man inte vet så väntar man och hoppas på att det dyker upp ett svar. Annars tar man mod till sig och skriker, faller och låter någon plocka upp en och dra en framåt. Tror jag. Du är bäst sis', glöm aldrig nånsin bort det<3 (Och ja, Lasse Lindh perioden där känner jag igen, och då har vi inte ens pratat om musik på länge. Lång kommentar fick jag till också.)
Skicka en kommentar