YOU'RE SO NAIVE YET, SO.

Ögonblick som är betydligt längre än ögonblick då jag är helt säker
på att luften inte kommer räcka till. Hjärtat slår snabbare och hårdare
än vad som egentligen borde vara möjligt.
Bröstkorgen som rivs sönder i strimlor vid varje inandning.

"Vad är det?"
Jag orkar inte svara. Sitter bara tyst och tänker att om jag öppnar
munnen kommer all min energi jag har kvar gå åt.
Jag orkar inte andas in igen, allting bara snurrar.

Det är dem där ögonblicken.

Fem minuter senare,
"Hur mår du?"
Tanken att allting kanske kommer lösa sig om jag faktiskt berättar.
Det är inte så svårt, inte det minsta. Det är bara att försöka förklara.
'Jag har sån jävla ångest att jag inte tror att jag orkar längre, det känns
som att jag när som helst kommer gå under, drunkna i någonting som
jag inte kan förklara. Helst av allt skulle jag bli inlåst.
Tryck i mig mediciner, skjut mig eller vad fan som helst.
Jag vet inte vad jag ska göra.'

"Försök förklara hur du känner?"
'Jo, ungefär som att någon river i bröstet, hela tiden.
Ibland känns det som om jag ska dö och jag vill bara gråta.
Det känns som luften sakta försvinner och det gör ont.'
Jag känner mig inte det minsta mänsklig.

Självklart säger jag det inte. Aldrig.
Såklart inte!
För ingenting av det där är någonting jag vill.
Inte egentligen.

Det är bara dem där ögonblicken.
Och hjärtslagen, som inte ens kan
definieras som slag längre - mer dunk.

Att skrämma skiten ur folk är att utsätta dem för sin ångest.
Jag vill inte dra in någon i det och blotta allting som egentligen
bara är patetiskt och oförklarligt. Jag vill inte utsätta någon jag
älskar för det, det kan lätt missförstås.
Tänk om det skulle uppfattas som en anklagelse?

När jag känner att jag fått nog av mig själv berättar jag det nästan aldrig.
Det låter förbannat svagt och självupptaget. Precis som att jag vill ha
någonting av den stackars personen som utsätts för mina ord. Den
jag tvingar leka psykolog och den jag tvingar ge mig en anledning till
allt.

Att ta det med någon som inte är känslomässigt involverad är så mycket
lättare. Någon utomstående.
Annars håller jag mest min käft och hoppas på det bästa,
väntar, som jag alltid gör. Väntar på att det där ögonblicket ska vara över.

Samtidigt som det känns på liv och jävla död, så är det så patetiskt att jag inte
vet vad som är värst.
Jag vill inte prata om det.
Jag vill inte skrämma er.
Jag vill inte verka patetisk och löjligt svag.
Ingen nära mig ska behöva stå ut med att lyssna på en massa skit
och känna sig skuld belagda.

Och som sagt,
det är ju bara dem där ögonblicken.
Ögonblicken som känns som evigheter.