AND OH, SHE'S A TROUBLED SOUL.

I morse tvingade jag upp mig själv redan vid halv tio för att ge mig ut på en jogging
tur, som inte alls blev en jogging tur utan mer en promenad med min ipod och lillskiten
som sällskap. Ganska mysigt faktiskt.

Det slog mig plötsligt, som ett hårt slag i magen, att det redan är mitten av juli. Lite mer
än halva sommaren har gått, och vad har hänt? Det känns som att det inte alls är mycket,
men jag antar att det måste ha hänt en del. Jag kommer nog aldrig fungera ihop med tiden
igen, jag skräms bara mer och mer av den för varje dag som går och helst av allt vill jag bara
stänga av och sluta upp med att tänka. Ja, det ska jag nog försöka med - tänker jag. Igen.
För ungefär tretusenfemtioelfte gången. Det komiska är att jag vet att det inte kommer bli
så. Så varför lägger jag ens energi på att fortsätta försöka? Eller lura mig själv? Patetiskt.

Men för att ta en dag i taget då. Nu ska jag mest gå ut och lägga mig på studsmattan i solen
med min ipod och bara vara. Senare kommer älskling hit. Och åh, jag saknar honom så himla
mycket fast det bara var fyra dagar sen vi sågs senast. Och på tal om att sakna, så saknar jag
Fridolf, Sis', Blodsyster och Bästis något förskräckligt mycket. Som tur är kommer två av dem
hem på lördag och en av dem träffar jag förhoppningsvis på måndag! Det känns som att jag
alltid saknar någon.
Anyways, när älskling kommer ska vi ner och handla lite gott inför kvällen eftersom vi
är ensamma med lillskiten ikväll. Sen får vi se vad som händer, jag känner för att vara
väldigt impulsiv för tillfället. Fint.