I'D NEVER LIE TO YOU.

Plötsligt blev jag sådär läskigt trött. Överenergin som för en liten stund sen fyllde
hela min kropp till tusen och gjorde att jag ville hoppa runt och dansa och allt sånt
där försvann lika snabbt som den kom. Nu vill jag mest krypa ner under mitt prickiga
täcke, lyssna på musik och vänta på att ögonen till slut inte orkar vara öppna längre.

I fredags var jag med blodsyster i Stockholm, och hennes nya lägenhet är väldigt, väldigt
fin. Känns jättekonstigt att hon flyttat, blir nästan lite slagen av panik när jag tänker på det.
Jag kan liksom inte fly till henne på samma sätt som förut. Det skrämmer mig, mycket.
Hur som helst så fylldes fredagskvällen av för mycket att äta, skratt och barnsligheter.
Natt promenader, skrikande sång, läskiga bilförare och kinagungor med världens bästa
människa gör att allting känns så jävla enkelt. Som att allting faktiskt inte är så komplicerat
och äckligt. Jag tycker verkligen synd om dem som inte har en bästa vän. Hur fan överlever
man då? Vad gör man? Vad skulle jag göra utan dig?

Fastän allting kändes så bra efter att jag pratat ut med dig om hur jag borde göra och inte,
så kommer känslan fortfarande krypande för tätt inpå när jag är ensam. Jag är trött på
att tankar som inte egentligen borde finnas i mitt huvud ändå finns där och långsamt äter
upp mig inifrån. Det känns som att allting är så uppenbart ena sekunden medan det känns
som det mest dumma, idiotiska och patetiska någonsin i nästa sekund. "Allting handlar om
dålig självkänsla och självförtroende". Jag säger det till och med själv. Sen kommer det där
"Men ändå...". Det är ju bara en liten skit sak. Jag vet ju det.
Varför kan det inte bara försvinna?

Jag tror jag ska sluta blogga. Allting blir bara så jävla uppenbart.