det som är skrivet är skrivet och livet är livet

jag hade nästan glömt.

Efter vad som kändes som en sömnlös natt ringde mobilen
vid klockan sex och jag tvingade mig upp och gjorde allt jag
skulle göra som i slow-motion. Ganska skönt att allting går
utav bara farten utan att jag behöver tänka alltför mycket.
Plötsligt sitter man bara där på bussen på väg till skolan och
vet varken hur man orkade ta sig upp ur sängen eller hur man
fixade sig i ordning. Musik, mobilen och en liten känsla av panik
höll mig sällskap på bussen idag där det var alltför mycket folk
och där älskling var alltför långt borta enligt mig. Ingen att luta
mitt huvud mot och ingen att hålla i handen. Ingen som kunde
få hjärtslagen att slå lite mer normalt och inte dunka på som om
kroppen nyss sprungit tusen mil, eh.

Förövrigt var dagen ganska så fin. Jag försöker bara flyta med,
inte tänka alltför mycket. Saknar blodsyster så det gör ont gör
jag också. Hela tiden. Hoppas verkligen vi ses i helgen, för det
här håller verkligen inte annars. Jag vill skratta så magen gör
ont och luften tar slut. Åh. Jag behöver dig.