det som är skrivet är skrivet och livet är livet

time to pretend.

Söndagsångesten kryper sig sakta alltför tätt inpå och det finns ingenting jag
kan göra för att på något sätt slippa den. Kan inte komma runt, över eller under
den. Måste ta mig rakt igenom den. Den går rakt igenom mig.

Orklös heten är tillbaka, trots att det egentligen är nu som det borde vara som
mest ork i mig. Hela min kropp känns bara tung och trött och känslan av att jag
snart kommer att få massor av saker att göra som jag inte har tillräckligt med
energi till gör att jag bara vill lägga mig ner och sova till nästa sommar.
Varför måste skolhelvetet komma och ta ifrån mig alla spår av känslor där jag
orkar och faktiskt vill göra någonting och fylla mig med stress och prestations-
ångest? Hur kunde sommaren gå så himla, himla fort? Åh.

Jag antar att det är nu det är dags att bara göra och inte tänka, igen.