det som är skrivet är skrivet och livet är livet

i'm having trouble breathing,
you're sitting on my chest.

Har behövt stänga in allt för mycket tankar och känslor,
men har ändå överlevt dagen. Tre timmars engelska med följd
av tre timmars matte är inte direkt någonting jag hurrar över
kanske, eh, men huvudsaken är att jag faktiskt gick hela dagen
och inte gick hem trots att jag nog aldrig varit så orklös och
fejkad som idag. Sen att jag mest stängde ute allting tillsammans
med min musik, det är en annan sak. Det känns som att det är
precis vad jag behöver göra tills fredagen är över och jag äntligen
kan slappna av, ligga tungt i älsklings famn och försöka andas lite igen.

Det är svårt, förjävla svårt att låtsas som ingenting och spela oberörd.
Mest vill jag bara skrika åt dig, slå på dig, berätta hur idiotisk du är.
Hur helvetiskt dum i huvudet du är just nu.

Men jag väljer att inte göra det. Istället sitter jag för mig själv
och stampar irriterat med foten. Hårt, hårt, hårt i marken om
och om igen. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken,
rädslan över vad som faktiskt kan hända och att jag alltid är
lika hjälplös. Alltid lika hjälplös, naiv och lättlurad.
Jag är så arg på dig att jag skulle kunna ta sönder allt
som går att ta sönder.

Samtidigt är jag rädd. Så himla rädd att det ska hända dig
någonting. Jag skulle inte klara av det.
Och jag vet inte vad jag ska göra,
för tydligen så räcker det inte att jag älskar dig.

Det gör så jävla ont.