det som är skrivet är skrivet och livet är livet

we're not the same, dear,
as we used to be.

Allting som måste göras och alla krav som ställs hela
tiden svider som salt i ett öppet sår.
Jag försöker verkligen fokusera och stänga ute den
världen jag helt och hållet förlorar tron på.
För hur ska jag ens kunna våga tro på någonting,
när den mest färgglada och finaste människan i mitt
liv faller rakt framför mina ögon?

Mest önskar jag att jag bara kunde gömma mig bakom en
stängd dörr ibland som kunde hålla allting ute, för det krävs
mer ork än vad jag har just nu att hela tiden försöka skjuta
bort allting.

Äsch, jag antar att det inte finns någon anledning till
att gömma sig. För jag vet ju precis lika bra som vilken
idiot som helst att det bara hjälper för stunden. Ändå
så fortsätter jag att blunda och vara sådär töntigt naiv.
Jag fortsätter att strunta i allt och bara leva för helger
och stunder där jag kan känna mig lycklig.
Trots att jag vet att allting bara blir värre när nästa
bomb faller.

Det känns ganska oförståeligt att livet fortsätter stå
på play trots att i princip allting rasar runt om kring
en själv. Och trots att lungorna ibland punkteras på
luft så fortsätter dem ganska så oregelbundna andetagen.

Jag har, och kommer nog aldrig heller, förstå kopplingen
mellan andetag, hjärtslag och kropp. Men det kanske är
bäst så.