Håll ditt huvud högt, för jag älskar allt du gör.

Söndagkväll och sista dagen på lovet.
SATAN vad fort tiden går, jag blir
riktigt rädd. Det har jag sagt si så där
trehundratusen gånger, men jag
kan inte sluta förvånas över
hur dagarna bara flyger förbi.
Som om någon håller in
snabbspolnings-knappen liksom.
Jag önskar att denna någon skulle
kunna trycka på paus lite grann,
i alla fall då och då. Så man känner
att man hinner med, i alla fall lite.

Det är skönt att tiden går fort nu
när skolan sätter igång igen,
men det är samtidigt inte värt
att tiden går så fort dem stunderna
som man verkligen inte vill ska ta slut.
Men, jag antar att det är någonting
man bara får vänja sig med. Lära
sig att leva med. One thing I can
do nothing about, liksom.

Imorgon är det alltså skola igen
som gäller. Jag är så himla opepp.
Men jag ska försöka att hålla den
positiva sidan uppe, inte hamna
efter i någonting och göra mitt
bästa. Då kommer jag vara nöjd.
Kanske inte med alla resultat,
men i alla fall med mig själv.
Och det är alltid det som är viktigast.
Alltid.