Let there be spring.

Söndag. Igen.
Den som kan förklara för mig var tiden
tar vägen (även fast det inte händer
någonting) får en puss. En fet sådan.
För jag förstår verkligen inte.

Men det kunde ju varit värre.

Jag längtar till våren.
Jag tjatar om det hela tiden,
men har aldrig velat ha vår så mycket
som jag vill ha det nu. Första dagen när
man ser knoppar på träden och solen
värmer i ansiktet när man går ut,
då kommer jag gråta av lycka.
Jag skojar inte.

Men det kunde ju, faktiskt varit värre.

Jag vill inte ha skola imorgon. Förvånade? Nej,
jag tänkte väl det. Jag vill inte tvinga upp mig
själv med svidande hals och dundrande huvudvärk
klockan sex på morgonen, inse att det blir en dålig utséendedag
resten av veckan (nej, jag har inte klippt mig) och gå ut i kylan
för att dö lite extra. Bah.
Och jag vill inte ha redovisning imorgon(!)
Mitt självförtroende är sämst igen. Eller något.
Jag skyller på vintern.

Men det kunde ju vara så mycket värre.

Jag fyller år på onsdag.
Och nästa helg blir fin.
Jag kan vara positiv!