OM VI NÅGON GÅNG, NÅGONSIN BLIR SOM DEM.

Sista kvällen på lovet. Hur gärna man än skulle vilja att lovet
var längre, så är det skola imorgon. Att tänka på skolan ger mig
lite ångest. Jag vill helst inte tänka på skolan alls, men jag har inte
kunnat hålla tankarna ifrån den idag. Inte alls. Jag känner mig jätte-
stressad över i princip allt och vet knappt var jag ska börja. Jag har
i alla fall varit lite duktig och gjort en del matte. Det är alltid någonting.
Det känns som jag skulle behöva ägna minst hundra timmar åt intensivt
pluggande för att komma ikapp. Det är så jobbigt att ha den känslan. Jag
måste reda ut mina tankar som har en tendens att trassla ihop sig något
otroligt så fort jag verkligen skulle behöva ha, i alla fall lite, koll.

Nu ska jag försöka mig på att sova snart. Även om det inte lyckas
så är det värt ett försök. Det minsta jag kan göra för mig själv
är att försöka sova ordentligt. Jag hoppas på att den här veckan
går fort och att solen kan vara så snäll att hålla sig framme.
Allting blir så mycket lättare då.

JUSTJA! jag har sovmorgon till tolv. Underbart.
Det betyder att jag kan sova till ungefär nio. Åh.
Det börjar faktiskt bra. Det börjar faktiskt väldigt
bra.

för patetik är konst 
och konst är att förstå