24 juli 2009

du är musiken i mig

Återigen har det varit tomt på ord här ett tag, eller ett par dagar, eftersom dem senaste tre dagarna har bestått av älskling, mys, f.r.i.e.n.d.s och massor av gott att äta. Heh. Jag har bott hos älskling som varit ensam hemma och det har varit bäst. Dels för att han är bäst och dels för att jag slapp vara bland en massa idioter som är otroligt bra på att få mig att känna som att jag är ungefär lika stor som en bananfluga eller något liknande, eh.
Hur som helst. Jag älskar min pojke. Sådär jättejättemycket.

Annars har jag träffat folk jag inte träffat sen skolavslutningen idag. Lite knasigt, men så är det. Det var trevligt, synd bara att Jennan är i Grekland och dissar oss. Att det alltid ska vara så svårt att få allihopa att vara hemma samtidigt. Dumt, tycker jag. Fridolf är förövrigt blond igen, och det tycker vi om. Nu är det hon och jag som är braceface-blondies igen :*
Och det jag nämnde om att jag alltid saknar någon för ett tag sen - är så himla sant att det är läskigt. För hur jag än gör och fixar så är det alltid någon som fattas. Känns det som i alla fall. Sis' har åkt nu. Igen. Och jag hann bara träffa henne en gång. I och för sig så kommer hon hem om en vecka igen, men ändå. Blodsyster däremot kommer hem imorgon och i nästa vecka får jag träffa bästis igen. Åh!

Men ja, tillbaka till dagen.
Eftersom det naturligtvis inte gick någon buss från Läggesta när jag åkt hem, så fick jag gå. Inte för att det gjorde mig så mycket, jag hade ju min ipod med mig och till min stora förvåning bestämde den sig faktiskt för att leva hela vägen hem. Den har haft en tendens att svika mig dem senaste gångerna jag velat stänga av och låta världen stanna med hjälp av musiken. Så jag gick hem i kvällssolen med fin musik i öronen och en känsla av att resten av världen inte gjorde några som helst ljud och rörde sig som i slowmotion. Härlig känsla.
Det finns nog ingenting annat som kan få mig att känna mig så självsäker som musik. Hur konstigt och patetiskt det än låter, så är det sant. Det känns som att jag är bäst i världen och som att jag kan klara av precis vad som helst med rätt musik i öronen. Jag bryr mig inte om vilka jag möter, eller när. Jag bara går framåt. Framåt i takt med musiken, precis som att det är den som får mig att fortsätta. Fortsätta tills jag är framme, var det nu än är.

Jag vet inte vart jag ska, men jag ska fan komma dit.
Och det kommer gå, för du är musiken i mig.

1 kommentar:

Jessie sa...

sv; taack så mkt! :)

Verkligen jättehärlig & fin header!